The fault in our stars av John Green

Deltar i Bonnier Carlsens bloggstafett om The fault in our stars eller som den heter på svenska, Förr eller senare exploderar jag. Jag kan börja med att säga att jag är rätt säker på att den här boken inte lämnar någon oberörd. Det är så många saker som gör den här romanen så vansinnigt bra. Anledningen till att jag älskade den här boken är nog främst för att det är en sån otroligt vacker kärlekshistoria. Berättelsen är egentligen uppbyggd kring det vanliga: pojke och flicka möts, flicka vill inte riktigt bli kär i pojke, flicka och pojke blir kära ändå trots alla förvecklingar och komplikationer. Men det är så mycket mer än bara det.

 

Vad är det då som gör just denna bok så speciell? Vad jag tror att jag fastnade för är att själva kärleken mellan Hazel och Augustus är så trovärdig, de har en hel del gemensamt men de anstränger sig också för att tycka om saker den andra tycker om  som, enligt mig, är väldigt viktigt när det kommer till kärlek. Till exempel så läser Augustus Hazels favoritbok (som blir en slags bok i boken och en röd tråd genom hela boken) och Hazel börjar lyssna på Augustus favoritband och spelar hans dataspel (som faktiskt inte verkar vara ett särskilt kul dataspel). Det är alltså inte bara cancern som binder de två samman utan de finner verkligen varandra. Och i det hela skildras cancern och hur den påverkar dessa två unga människor och deras familjer. De båda ungdomarnas inställning till sin cancer skildras genom någon slags mörk humor som enligt min erfarenhet ofta är ett sätt att hantera svåra saker  – man måste skämta om det för att inte helt gå sönder.

Och språket i romanen är finurligt, underfundigt och vackert på samma gång. Rakt igenom. Hur vackert är inte detta:

As he read, I fell in love the way you fall asleep: slowly, and then all at once (alltså.. mitt hjärta går sönder).
Det är så många saker John Green skriver när man liksom tittar upp från boken och tänker ”Ja, så är det verkligen”
Till exempel det här:The marks humans leave are too often scars

Och:


Ett annat fint citat...

Man vill liksom inte sluta läsa alla fina formuleringar utan man bläddrar andlöst vidare med en paus för små fniss och stundtals en skvätt gråt. För gråter gör man. Det är sorgligt men på samma gång fullt av lycka. Lycka för att de två finner varandra, har kul ihop på det där sättet man bara har kul när man är tonåring och ger varandra styrka och glädje i allt det svåra.
Läs den!

Igår bloggade Boktjuven om boken, läs inlägget här och imorgon bloggas det vidare av Västmanländskan